Nedrans Långben

Jag mäter 158 ståtliga cm från marken. Det är en alldeles utmärkt längd för det mesta. Jag känner inte att jag har några direkta handikapp i livet på grund av min längd. Jag får åka alla attraktioner på nöjesfält. Jag har betydligt kortare ner till marken om jag måste böja mig eller om jag trillar och jag behöver nästan aldrig ducka för att kliva in genom en dörr. Vid vissa tillfällen i livet störs jag dock av detta med längden, men inte min dock utan andra människors längd.

Exempel 1:
Jag hatar när jag går fort för att  hinna med buss eller tåg och så blir jag omgådd av någon nedrans långskank som bara glider förbi som om han svävade. Utan minsta synliga ansträngning. Och jag kan ändå knata på ganska fort om jag har bråttom. Nej… fy vad störande. Kan inte dessa människor se att jag faktiskt går där och anstränger mig och åtminstone se lite ansträngda ut själva.

Exempel 2:
Jag har precis satt mig ner så där bekvämt som bara ett biosäte kan erbjuda. Alla på min rad har satt sig. Första popcornet smälter i munnen och jag har utmärkt sikt över bioduken. Vad händer då? Jo då kommer Långa Farbrorn och sätter sig på raden framför så man får sitta och gunga åt sidorna hela filmen för att komma förbi hans huvud.

Tycker biograferna har ett ansvar här. Har de inte tillräckligt med lutning i salongen får de banne mig sälja platser efter längd istället!

Exempel 3:
Vid konserter tycks långa människor helt glömma bort att vi något mindre människor existerar. De ska gärna tränga sig fram och ställa sig precis framför en. För de behöver ju verkligen stå långt fram för att se ordentligt. Verkligen! Men det är lungt Långben, jag tycker det är jättekul att stirra in i din rygg. Verkligen jättekul faktiskt. Jättekul.

Nej ni Långskankar, Långa Farbröder och Långbens. Kliv ner från era höga vyer och respektera den korta människan ibland!

Annonser